Nu är jag hemma i Engadine igen efter över två veckor på resande fot. Äventyret började med att jag och Valentina satte av mot Carins kl 03.15 en lördag för ca två veckor sen. Tre timmars flygresa senare var vi på plats i en betydligt varmare del av landet. Den första dagen var planlös och möjligheterna låg för våra fötter, trodde vi... Det vi helst ville var att ta oss ca tio mil uppåt i landet till Daintree rainforest och Daintree river där krokodilerna härjar fritt. Det visade sig att vi kom fram alldeles för sent för att följa med på någon dagstur. Försenade och hungriga som vi var började vi bli riktigt frustrerade och en aning irriterade på livet i allmänhet eftersom vi inte visste vad vi skulle ta oss till med dagen. Istället för att äta och vila upp oss (vilket vore det mest logiska att göra med tanke på vårt tillstånd) trevade vi in på första bästa turist byrå i hopp om en lösning på våra problem. Ut kom vi med nycklarna till kära Bettan som blev vår för dagen och problemen var lösta:

Vi hade fått lite tips om vad det fanns att se på vägen (utöver den fantastiska utsikten längs med kustvägen) och vi körde till Mossman Gorge centre för att vandra lite i regnskogen. För att hinna med den sista båten ut på Raintree river hade vi dock en tid att passa och efter att ha gjort ett flertal stopp längs med vägen insåg vi att tiden började bli knapp. Vi hade hört att det fanns naturliga pooler 2,5 km in i skogen som vi såklart ville till. På plats fick vi reda på att det gick att köra närmare men att vägen enbart var avsedd för buss shuttles. §6 för bussen, "Screw that! Vi har 40 min på oss, vi hinner springa dit, bada och springa tillbaka!". Så vi började jogga, halvvägs framme insåg vi att vi kanske hade varit lite väl tidsoptimistiska - så vi sprang lite snabbare, kom fram (och ja det var väldigt vackert!), tog ett dopp och sprang ännu snabbare tillbaka till bilen. Flämtande och blöta av svett förbannade vi oss själva för att den ena inte vett nog att stoppa den andras orealistiska planer!

Snabbdoppet i polen:  

Ett av stoppen längs vägen:  

Vi må vara tidsoptimister men vad visade klockan om inte exakt 15.45 (vilken var den tid damen i luren sagt till oss att passa om vi inte ville missa båten) när vi klev in på kontoret! Dagen som kunde ha slutat i katastrof visade sig bli en av de bästa. Vi fick se krokodilerna, en massa annat som vi inte hade väntat oss och efter ett stopp på Liquerland på vägen tillbaka var vi snart redo att ta reda på vad Carins nattliv hade att erbjuda. I säng vid 03.00 och upp igen kl 06.00 för den andra dagen stod en båttur ut till Stora Barriärrevet på schemat. Det blev en slapp dag som mestadels bestod av snorkling och solande på däcket. Det passade oss som handen i handsken denna varma och soliga söndag. På kvällen kom vi tillbaka till vårt hostel och snubblade mer eller mindre halvsovandes upp i våra våningssängar. Efter 60 timmar med totalt 5 timmars sömn fanns det inget i hela världen som lockade mer än en säng där man kunde låta sömnen göra sitt jobb.

På krokodilspaning i den här båten:  

Utekväll i Cairns:  

Lunch ute på Stora Barriärrevet:  

Upp igen kl 06.00 för idag var det dags att ta bussen söderut till Arlie Beach och Whitsundays. Efter 12 timmars stillasittande i bussen var vi aningens rastlösa och kvällen resulterade i ännu en utgång. Arlie Beach är fullsmockat med backpackers och vi hade nöjet att träffa ett gäng lite smått galna Nya Zeeländare som bjöd oss på en rolig kväll.

Återigen gick larmet på mobilen kl 06.00 och slitna som få (kanske börjar åldern ta ut sin rätt...?) pallrade vi oss upp. Efter en laddning Ipren, åksjuketabletter och kaffe kändes dagen plötsligt inte lika omöjlig längre och vi kunde bege oss mot segelbåten "Camira" som skulle ta oss ut till Whitsundays, som en otroligt vacker ögrupp strax utanför Arlie Beach. Dagen bjöd på segling, solsken, snorkling och ren och skär njutning.      

Vi blev avsläppta på ön Long Island där vi hade planerat att stanna i ett par dagar. Vi fördrev tiden med att sola, bada, spela tennis och vandra bland lianerna i skogen. Billigt och bra att kunna bo på ett hostel tillhörande en fin resort med pool och bar, framförallt eftersom det fanns kök och diverse utrustning för att kunna laga sin egen mat i vår avdelning. Studenter som vi är så hade vi begränsade resurser att röra oss med och detta hade varit en alldeles förträfflig lösning om vi bara hade vetat om det, vilket vi såklart inte gjorde. Köpa middag på hotellet varje kväll? Knappast med vår budget och eftersom handlingsmöjligheterna på en ö, med endast en resort, är tämligen begränsade så fick vi förlita oss på frukostbuffén och lite halvt ärligt förskaffade vindruvor! Pengarna la vi på viktigare saker som goon (billigt australiensiskt vin på box) på stranden!          

Efter den tredje dagens enorma frukost var det dags att checka ut och njuta av en sista dag med sol och bad på Long Island. Vilket vi hade gjort om det inte hade varit för det faktum att det stormade så pass att vi riskerade att bli fast på ön ytterligare ett par dagar. Valentina hade ett flyg att passa dagen därpå och jag skulle hoppa på bussen ner till Hervey Bay samma dag så det slutade med att vi tog det säkra före det osäkra och hängde i hamnen i hopp om att någon av båtarna skulle kunna lägga till och plocka upp oss. Vi kom med nöd och näppe med den första båten och var tillbaka till Arlie Beach betydligt tidigare än väntat. Vad vi skulle göra visste vi inte riktigt.

Det finns ett kännetecken för backpackers utöver den enorma ryggsäcken - handduken! Den ständiga följeslagaren som används i duschen, på stranden, som huvudkudde, som täcke, som vindskydd - you name it! När handduken lämnar en fet yta på kroppen och luktar som en alltför väl använd gammal gympasko så vet man att man är en äkta backpacker. Men, eftersom jag inte är en äkta backpacker utan bara hade två veckors semester så kunde jag denna planlösa dag njuta av att tvätta och börja om med en ren handduk!

Den här kvällen skiljdes Valentina och jag åt och jag fortsatte min resa söderut med en 12 timmars nattbuss till Hervey Bay och Fraser Island. Väl framme på morgonen väntade båten ut till Fraser Island, världens största sandö. Sand sand sand - överallt! För att ta sig fram här krävs det 4WD. Eftersom jag bokade hela min resa genom ett par snabba klick två dagar innan avresan så hade jag inte den blekaste aning om vad vi skulle göra här. Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om att resa på egen hand och satte upp min egen regel som löd "säg aldrig nej" vilket resulterade i långa dagar med sightseeing på otroligt fina platser och sena nätter med nyfunna vänner. På dagarna åkte vi till många olika fina platser och hade sett ännu fler om det inte vore för det oändliga antal bilar satt fast i sanden och blockerade vägen. Vi spenderade en hel del tid med att putta bilar och byta däck på en buss. Det låter kanske tråkigt men det ledde till att vi alla agerade som ett team och hade fantastiskt roligt under tiden. Utöver att knuffa på bilar spanade vi bl.a på valar, hajar och dingos också varvat med lite sol, bad och natur.

Dingo:

Aktiv semester:

En krock med bussen:

Vissa av oss tröttnade på att byta däck och vilade lite på den sandstrand som vägen utgjorde:

Ett par andra stopp på Fraser:

Plötsligt när vi var på väg till en flod för att bada så började min fot svullna upp och bli öm. Undra vad det beror på tänkte jag men funderade inte mer på det utan trodde väl att jag hade råkat slå till den nånstans på vägen. Efter två dagar hade den fortfarande inte slutat svullna och såg ut så här:

Jag tänkte att det kanske var dags att kolla upp det lite. Eftersom jag inte orkade ta mig till sjukhuset så bestämde jag mig för att rådfråga på ett apotek. Kvinnan där tittade på min fot och sa "Det ser ju inte ut som att det är något gift på väg upp mot benet iaf så du ska nog bli bra, antagligen ett spindelbett av något slag". Inget allvarligt alltså, bara ett "vanligt" spindelbett!

Efter tre dagar på Fraser Island begav jag mig ytterligare 12 timmar med buss söderut till Byron Bay. Efter en tidig kväll började jag på morgonen efter för första gången känna mig lite sällskapssjuk. Så sällskapssjuk att jag började prata med mig själv, illa! Fördelen med att resa ensam är att man bli betydligt mer öppen för att träffa människor och på stranden stötte jag ihop med en kille från York som hade ungefär samma planer som jag, inga alls alltså! Det ledde till en dagsvandring längs med stranden och upp på ett närliggande berg. En del av de människor jag träffat på Fraser Island kom dessutom ner till Byron samma dag och vi fick en trevlig kväll ihop!

Nästa dag satte jag mig på bussen igen och åkte till ett Surf Camp. Dags att lära sig surfa alltså, ett måste när man är i land som Australien! Två dagar och sex timmars surfande senare hade jag blivit biten och tycker nu att surfing är fantastiskt roligt! Framförallt när man kan göra det ihop med ett härligt gäng medsurfare!

Trött och mer sliten än vad jag var när jag åkte kom jag hem till Engadine i fredags kväll, bara för att slänga in alla kläder i tvättmaskinen och packa om. I lördags morse kom Vamsi och hämtade upp mig, Anna och Emelie och vi åkte till Jervis Bay för att campa. Väl tillbaka idag känner jag mig mer utvilad än på länge efter en helg på stranden med sol, bad, campfires och BBQs.

På campingen studsade det runt lite kängurus:

Det där var den långa utläggning för vad jag har gjort de senaste två veckorna! Imorgon är det dags att börja jobba igen och veckan startar med en dags personalutbildning. Nästa veckas stora höjdpunkt är såklart när mamma kommer på besök på torsdag!

 

Karin Gustafsson

7 oktober 2013 18:21

Låter som två helt underbara, sköna, härliga och jobbiga veckor ;) Tur att spindeln var av den snällare sorten, kändes dock lite oroligt när jag fick bilden 01.30 Ska bli så kul att träffa dig, du får pusta ut nu i veckan innan det är dags för äventyr igen ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu var det längesen jag var inne här och skrev och jag fick gå tillbaka till mitt förra inlägg för att komma ihåg vart jag slutade. Veckan innan mamma kom och hälsade vi på var jag, tillsammans med min organisations och en annan skolas personal, på p...

Inledningsvis vill jag säga att om någon någonsin föreslår till er att det är en jättebra idé att waxa bikinilinjen och benen innan en solsemester, lyssna inte! Mina kära kollegor tyckte att det var ett måste men jag, som ändå anser att jag har en ga...

Ni som känner mig väl vet att jag hade lite av ett mentalt breakdown ett tag innan jag åkte hit. För er som inte vet så kan jag berätta att det bottnade i att jag hade en skräck (kanske lite resfeber?) för att jag skulle komma till en punkt där jag s...

Wooosh och över vecka i Sydney är redan förbi, hur gick det här till? För bara ett par dagar sen fanns det en viss frustration i luften hos mig, Valentina, Sara och Lina: Är det här allt vi kommer få göra på praktiken, vara extralärare till stökiga u...

Arbete med tonårskillar med varierande sociala problem (typ hemlöshet, drogmissbruk och våldsamma hemmiljöer) är en tuff men fantastisk rolig utmaning. Den första dagen är avklarad och jag har insett att det gäller att ha lite skinn på näsan om jag s...