Nu var det längesen jag var inne här och skrev och jag fick gå tillbaka till mitt förra inlägg för att komma ihåg vart jag slutade. Veckan innan mamma kom och hälsade vi på var jag, tillsammans med min organisations och en annan skolas personal, på personalutbildning i det något flummiga ämnet Enneagram:

Två timmars teori sen skulle vi placera in oss själva i den katgori vi trodde att vi tillhörde och diskutera olika aspekter av våra personlighetstyper för att sedan dela våra åsikter med resterande deltagare. Intressant men jag var inte helt såld på det.

Torsdagen samma vecka åkte jag ut till flygplatsen för att möta mamma. Fantastiskt roligt och under de två veckor hon stannade var det som att två helt olika verkligheter blev en. Dagen efter hon kom åkte vi till Blue Mountains direkt efter jobbet. Tur för oss att vi hade planerat in det den första helgen för veckan efter råkade de ut för den största skogsbranden på 40 år. En brand som förstörde 200 hus och la hela Sydney i rök!

På lördagen gav vi oss ut och klättrade tillsammans med Australian School of Mountaineering. Vågar nog påstå att även mamma blev förtjust i sporten och efter dagens slut kom en av instruktörerna fram och sa att vi såg ut att ha så roligt att vi kunde få följa med dagen efter också helt gratis! Precis som förra gången var vi ett roligt gäng som lärde känna varandra och klättrade ihop i två långa dagar:

Min duktiga mamma som kämpade sig hela vägen upp:

Tuff utmaning som krävde blod, svett och tårar:

Trots diverse smärre skador kunde vi inte har startat våra två veckor på ett bättre sätt. Dagarna som följde passade mamma på att utforska Sydney medan jag jobbade. Två av dagarna när jag jobbade kvällspass följde vi med min kollega Sarah till Cronulla på morgonen för att göra stranden och efter ett träningspass på morgonen hade vi samvete nog att äta en god frukost:

Jag hade tagit ledigt på torsdagen och fredagen eftersom mamma och jag hade planerat att åka till Tasmania på en långweekend. För er som inte vet så är Tasmania är en stor ö söder om fastlandet. 04.30 torsdag morgon ringde klockan och vi slängde oss iväg till flygplatsen och den hyrbil som väntade på oss i Tassies huvudstad Hobart. Vi båda ville se hela Tasmanien och med bara fyra dagar på oss körde vi direkt till östkustens Wineglass bay med bara ett fikastopp på Annies Farm på vägen:

Vi ville ta oss upp Launceston samma kväll så i Wineglass bay stannade vi och gjorde en kortare vandring innan vi fortsatte norrut:

På parkeringen träffade vi på ett par Wallabies:

Lamm och får överallt! Längs hela vägen till Launceston var slätterna översvämmmade med dessa söta djur. Enligt mig är lamm väldigt söta men mammas reaktion när jag påpekade hur söta lammen är var något i stil med "Ja men nu blev jag sugen på kött..."!

I Launceston spenderade vi natten på ett gammalt bageri:

Tasmanien är känt för sina viner och ostar och utanför Launceston finns vindistriktet Tamar Valley. Vi spenderade en dag där och körde runt till 5-6 olika vingårdar och provsmakade massor med goda viner:

Spotta ut javisst, eller... Efter att ha svalt en del vin i smyg tyckte jag att det var dags för mamma att börja träna på att köra på vänstersidan :)

Nästa destination på vår resa var Cradle Mountain, ett nattureservat och Tasmaniens största berg, som vi skulle upp och göra en dagsvandring på. Innan vi nådde ända dit hittade vi det här fantastiska stället där vi fortsätte smakresan med ostprovning:

Cradle Mountain var definitivt den stora höjdpunkten och vi vandrade i 7 timmar:

Bakom oss på bilden nedan syns Cradle Mountain. På vandringsstationen i Cradle Mountain träffade vi på en dam som tittade lite snett på oss när vi köpte vår karta och sa att vi skulle upp till toppen. "Screw her" tänkte vi och efter ett par timmars vandring/klättring stod vi på toppen!

Upp och ner och nu började benen kännas aningen slitna, välförtjänt vilopaus!

Trötta och slitna hoppade vi in i bilen och körde ner längs östkusten och stannade bara för att sova innan vi fortsatte vår roadtrip ner till Hobart:

Varken mamma eller jag hade planerat särskilt mycket inför resan utan tanken var att vi skulle ta allt som det kom och göra det som föll oss in. En plan som vi dock hade var att besöka ett ölbryggeri i Hobart men vår begränsade planering resulterade i att vi kom för sent och de hade stängt för dagen. Istället hamnade vi på Penitentiary Chapel och fick en lektion i historia. Penitentiary Chapel var ett fängelse dit England skickade sina fångar från början av 1830-talet och användes som domstol/kyrka ända fram till 1960-talet:

På måndagen flög vi tillbaka till Sydney och jag åkte raka vägen till jobbet medan mamma stannade inne i stan och shoppade. Den sista veckan försökte jag tajma mina jobbtider med allt vi ville göra ihop. En dag åkte vi med Sarah till Cronulla igen för att sola, bada och shoppa innan jag skulle jobba och förra onsdagen åkte vi in till Sydney på eftermiddagen för att gå ut och äta och gå på musikalen "South Pacific" i Operahuset:

Två veckor gick snabbt i fredags var det dags för mamma att åka hem igen, tråkigt men jag är glad att vi hann få två underbara veckor ihop!

Två månader i Sydney och jag hade inte varit ute på Kings Cross ännu, illa! I fredags kväll åkte jag, Lina, Sara och Valentina in till the cross och testade på nattlivet där, galet! En natt på the cross följdes av en utgång i Miranda med kollegorna på lördagskvällen:

Mycket semester och jobb = inget pluggande på länge! Äntligen en hel söndag att ta tag i studierna som jag så flitigt trängt undan. Det var i alla fall tanken men när Sara, som var uppe när jag kom hem på natten, frågade om jag ville med in till stan på morgonen tog vanan att förneka plugget överhanden: "Javisst vill jag det!" Sagt och gjort, det blev en skön söndag med shopping och ett besök hos Anna och Emelie (som också gör praktik här fast på andra organisationer inne i stan). Vi hann med en fika på Starbucks innan jag åkte hem och tog tillvara på tiden genom att skypa hem till Sverige.

När det gäller praktiken så trivs jag som fisken i vattnet nu. Jag har börjat hålla lektioner i konflikthantering, deltagit i kuratorns möten med ungdomarna och har en aktiv roll i möten med föräldrar och ungdomar. Jag, min handledare Kate, och teamet hade ett halvtidssamtal förra veckan där vi diskuterade hur de och jag tycker att praktiken går. Lite obekvämt att bli bedömd av sex personer samtidigt! Själv tycker jag fortfarande att det är ovant att arbeta med ungdomar i låga tonåren men teamet uttryckte att jag fått bra kontakt med dem, att den första halvan av praktiken har varit utvecklande och att de nu ser mig som en tillgång. Puhh... även om jag trivs nu så känns min roll ibland lite överflödig fortfarande. Förra veckan gjorde jag och Kasha, kuratorn, en planering för terminens lektioner i konflikthantering som efter en första brainstormning såg ut så här:

Det känns konstigt att redan ha varit här halva tiden. Delade känslor, Ibland ser jag fram emot att åka hem och träffa alla men samtidigt vill jag inte ge upp livet här. Om det inte vore för kära vänner och familj så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att stanna kvar här!

Det här var ännu ett långt inlägg! Nästa inlägg kommer förhoppningsvis lite snabbare (förmodligen roligare att skriva inlägg än att pugga) :)

Till er som är hemma i Sverige: jag tänker på er och saknar er massor!

Puss och kram!

Nu är jag hemma i Engadine igen efter över två veckor på resande fot. Äventyret började med att jag och Valentina satte av mot Carins kl 03.15 en lördag för ca två veckor sen. Tre timmars flygresa senare var vi på plats i en betydligt varmare del av landet. Den första dagen var planlös och möjligheterna låg för våra fötter, trodde vi... Det vi helst ville var att ta oss ca tio mil uppåt i landet till Daintree rainforest och Daintree river där krokodilerna härjar fritt. Det visade sig att vi kom fram alldeles för sent för att följa med på någon dagstur. Försenade och hungriga som vi var började vi bli riktigt frustrerade och en aning irriterade på livet i allmänhet eftersom vi inte visste vad vi skulle ta oss till med dagen. Istället för att äta och vila upp oss (vilket vore det mest logiska att göra med tanke på vårt tillstånd) trevade vi in på första bästa turist byrå i hopp om en lösning på våra problem. Ut kom vi med nycklarna till kära Bettan som blev vår för dagen och problemen var lösta:

Vi hade fått lite tips om vad det fanns att se på vägen (utöver den fantastiska utsikten längs med kustvägen) och vi körde till Mossman Gorge centre för att vandra lite i regnskogen. För att hinna med den sista båten ut på Raintree river hade vi dock en tid att passa och efter att ha gjort ett flertal stopp längs med vägen insåg vi att tiden började bli knapp. Vi hade hört att det fanns naturliga pooler 2,5 km in i skogen som vi såklart ville till. På plats fick vi reda på att det gick att köra närmare men att vägen enbart var avsedd för buss shuttles. §6 för bussen, "Screw that! Vi har 40 min på oss, vi hinner springa dit, bada och springa tillbaka!". Så vi började jogga, halvvägs framme insåg vi att vi kanske hade varit lite väl tidsoptimistiska - så vi sprang lite snabbare, kom fram (och ja det var väldigt vackert!), tog ett dopp och sprang ännu snabbare tillbaka till bilen. Flämtande och blöta av svett förbannade vi oss själva för att den ena inte vett nog att stoppa den andras orealistiska planer!

Snabbdoppet i polen:  

Ett av stoppen längs vägen:  

Vi må vara tidsoptimister men vad visade klockan om inte exakt 15.45 (vilken var den tid damen i luren sagt till oss att passa om vi inte ville missa båten) när vi klev in på kontoret! Dagen som kunde ha slutat i katastrof visade sig bli en av de bästa. Vi fick se krokodilerna, en massa annat som vi inte hade väntat oss och efter ett stopp på Liquerland på vägen tillbaka var vi snart redo att ta reda på vad Carins nattliv hade att erbjuda. I säng vid 03.00 och upp igen kl 06.00 för den andra dagen stod en båttur ut till Stora Barriärrevet på schemat. Det blev en slapp dag som mestadels bestod av snorkling och solande på däcket. Det passade oss som handen i handsken denna varma och soliga söndag. På kvällen kom vi tillbaka till vårt hostel och snubblade mer eller mindre halvsovandes upp i våra våningssängar. Efter 60 timmar med totalt 5 timmars sömn fanns det inget i hela världen som lockade mer än en säng där man kunde låta sömnen göra sitt jobb.

På krokodilspaning i den här båten:  

Utekväll i Cairns:  

Lunch ute på Stora Barriärrevet:  

Upp igen kl 06.00 för idag var det dags att ta bussen söderut till Arlie Beach och Whitsundays. Efter 12 timmars stillasittande i bussen var vi aningens rastlösa och kvällen resulterade i ännu en utgång. Arlie Beach är fullsmockat med backpackers och vi hade nöjet att träffa ett gäng lite smått galna Nya Zeeländare som bjöd oss på en rolig kväll.

Återigen gick larmet på mobilen kl 06.00 och slitna som få (kanske börjar åldern ta ut sin rätt...?) pallrade vi oss upp. Efter en laddning Ipren, åksjuketabletter och kaffe kändes dagen plötsligt inte lika omöjlig längre och vi kunde bege oss mot segelbåten "Camira" som skulle ta oss ut till Whitsundays, som en otroligt vacker ögrupp strax utanför Arlie Beach. Dagen bjöd på segling, solsken, snorkling och ren och skär njutning.      

Vi blev avsläppta på ön Long Island där vi hade planerat att stanna i ett par dagar. Vi fördrev tiden med att sola, bada, spela tennis och vandra bland lianerna i skogen. Billigt och bra att kunna bo på ett hostel tillhörande en fin resort med pool och bar, framförallt eftersom det fanns kök och diverse utrustning för att kunna laga sin egen mat i vår avdelning. Studenter som vi är så hade vi begränsade resurser att röra oss med och detta hade varit en alldeles förträfflig lösning om vi bara hade vetat om det, vilket vi såklart inte gjorde. Köpa middag på hotellet varje kväll? Knappast med vår budget och eftersom handlingsmöjligheterna på en ö, med endast en resort, är tämligen begränsade så fick vi förlita oss på frukostbuffén och lite halvt ärligt förskaffade vindruvor! Pengarna la vi på viktigare saker som goon (billigt australiensiskt vin på box) på stranden!          

Efter den tredje dagens enorma frukost var det dags att checka ut och njuta av en sista dag med sol och bad på Long Island. Vilket vi hade gjort om det inte hade varit för det faktum att det stormade så pass att vi riskerade att bli fast på ön ytterligare ett par dagar. Valentina hade ett flyg att passa dagen därpå och jag skulle hoppa på bussen ner till Hervey Bay samma dag så det slutade med att vi tog det säkra före det osäkra och hängde i hamnen i hopp om att någon av båtarna skulle kunna lägga till och plocka upp oss. Vi kom med nöd och näppe med den första båten och var tillbaka till Arlie Beach betydligt tidigare än väntat. Vad vi skulle göra visste vi inte riktigt.

Det finns ett kännetecken för backpackers utöver den enorma ryggsäcken - handduken! Den ständiga följeslagaren som används i duschen, på stranden, som huvudkudde, som täcke, som vindskydd - you name it! När handduken lämnar en fet yta på kroppen och luktar som en alltför väl använd gammal gympasko så vet man att man är en äkta backpacker. Men, eftersom jag inte är en äkta backpacker utan bara hade två veckors semester så kunde jag denna planlösa dag njuta av att tvätta och börja om med en ren handduk!

Den här kvällen skiljdes Valentina och jag åt och jag fortsatte min resa söderut med en 12 timmars nattbuss till Hervey Bay och Fraser Island. Väl framme på morgonen väntade båten ut till Fraser Island, världens största sandö. Sand sand sand - överallt! För att ta sig fram här krävs det 4WD. Eftersom jag bokade hela min resa genom ett par snabba klick två dagar innan avresan så hade jag inte den blekaste aning om vad vi skulle göra här. Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om att resa på egen hand och satte upp min egen regel som löd "säg aldrig nej" vilket resulterade i långa dagar med sightseeing på otroligt fina platser och sena nätter med nyfunna vänner. På dagarna åkte vi till många olika fina platser och hade sett ännu fler om det inte vore för det oändliga antal bilar satt fast i sanden och blockerade vägen. Vi spenderade en hel del tid med att putta bilar och byta däck på en buss. Det låter kanske tråkigt men det ledde till att vi alla agerade som ett team och hade fantastiskt roligt under tiden. Utöver att knuffa på bilar spanade vi bl.a på valar, hajar och dingos också varvat med lite sol, bad och natur.

Dingo:

Aktiv semester:

En krock med bussen:

Vissa av oss tröttnade på att byta däck och vilade lite på den sandstrand som vägen utgjorde:

Ett par andra stopp på Fraser:

Plötsligt när vi var på väg till en flod för att bada så började min fot svullna upp och bli öm. Undra vad det beror på tänkte jag men funderade inte mer på det utan trodde väl att jag hade råkat slå till den nånstans på vägen. Efter två dagar hade den fortfarande inte slutat svullna och såg ut så här:

Jag tänkte att det kanske var dags att kolla upp det lite. Eftersom jag inte orkade ta mig till sjukhuset så bestämde jag mig för att rådfråga på ett apotek. Kvinnan där tittade på min fot och sa "Det ser ju inte ut som att det är något gift på väg upp mot benet iaf så du ska nog bli bra, antagligen ett spindelbett av något slag". Inget allvarligt alltså, bara ett "vanligt" spindelbett!

Efter tre dagar på Fraser Island begav jag mig ytterligare 12 timmar med buss söderut till Byron Bay. Efter en tidig kväll började jag på morgonen efter för första gången känna mig lite sällskapssjuk. Så sällskapssjuk att jag började prata med mig själv, illa! Fördelen med att resa ensam är att man bli betydligt mer öppen för att träffa människor och på stranden stötte jag ihop med en kille från York som hade ungefär samma planer som jag, inga alls alltså! Det ledde till en dagsvandring längs med stranden och upp på ett närliggande berg. En del av de människor jag träffat på Fraser Island kom dessutom ner till Byron samma dag och vi fick en trevlig kväll ihop!

Nästa dag satte jag mig på bussen igen och åkte till ett Surf Camp. Dags att lära sig surfa alltså, ett måste när man är i land som Australien! Två dagar och sex timmars surfande senare hade jag blivit biten och tycker nu att surfing är fantastiskt roligt! Framförallt när man kan göra det ihop med ett härligt gäng medsurfare!

Trött och mer sliten än vad jag var när jag åkte kom jag hem till Engadine i fredags kväll, bara för att slänga in alla kläder i tvättmaskinen och packa om. I lördags morse kom Vamsi och hämtade upp mig, Anna och Emelie och vi åkte till Jervis Bay för att campa. Väl tillbaka idag känner jag mig mer utvilad än på länge efter en helg på stranden med sol, bad, campfires och BBQs.

På campingen studsade det runt lite kängurus:

Det där var den långa utläggning för vad jag har gjort de senaste två veckorna! Imorgon är det dags att börja jobba igen och veckan startar med en dags personalutbildning. Nästa veckas stora höjdpunkt är såklart när mamma kommer på besök på torsdag!