Nu var det längesen jag var inne här och skrev och jag fick gå tillbaka till mitt förra inlägg för att komma ihåg vart jag slutade. Veckan innan mamma kom och hälsade vi på var jag, tillsammans med min organisations och en annan skolas personal, på personalutbildning i det något flummiga ämnet Enneagram:

Två timmars teori sen skulle vi placera in oss själva i den katgori vi trodde att vi tillhörde och diskutera olika aspekter av våra personlighetstyper för att sedan dela våra åsikter med resterande deltagare. Intressant men jag var inte helt såld på det.

Torsdagen samma vecka åkte jag ut till flygplatsen för att möta mamma. Fantastiskt roligt och under de två veckor hon stannade var det som att två helt olika verkligheter blev en. Dagen efter hon kom åkte vi till Blue Mountains direkt efter jobbet. Tur för oss att vi hade planerat in det den första helgen för veckan efter råkade de ut för den största skogsbranden på 40 år. En brand som förstörde 200 hus och la hela Sydney i rök!

På lördagen gav vi oss ut och klättrade tillsammans med Australian School of Mountaineering. Vågar nog påstå att även mamma blev förtjust i sporten och efter dagens slut kom en av instruktörerna fram och sa att vi såg ut att ha så roligt att vi kunde få följa med dagen efter också helt gratis! Precis som förra gången var vi ett roligt gäng som lärde känna varandra och klättrade ihop i två långa dagar:

Min duktiga mamma som kämpade sig hela vägen upp:

Tuff utmaning som krävde blod, svett och tårar:

Trots diverse smärre skador kunde vi inte har startat våra två veckor på ett bättre sätt. Dagarna som följde passade mamma på att utforska Sydney medan jag jobbade. Två av dagarna när jag jobbade kvällspass följde vi med min kollega Sarah till Cronulla på morgonen för att göra stranden och efter ett träningspass på morgonen hade vi samvete nog att äta en god frukost:

Jag hade tagit ledigt på torsdagen och fredagen eftersom mamma och jag hade planerat att åka till Tasmania på en långweekend. För er som inte vet så är Tasmania är en stor ö söder om fastlandet. 04.30 torsdag morgon ringde klockan och vi slängde oss iväg till flygplatsen och den hyrbil som väntade på oss i Tassies huvudstad Hobart. Vi båda ville se hela Tasmanien och med bara fyra dagar på oss körde vi direkt till östkustens Wineglass bay med bara ett fikastopp på Annies Farm på vägen:

Vi ville ta oss upp Launceston samma kväll så i Wineglass bay stannade vi och gjorde en kortare vandring innan vi fortsatte norrut:

På parkeringen träffade vi på ett par Wallabies:

Lamm och får överallt! Längs hela vägen till Launceston var slätterna översvämmmade med dessa söta djur. Enligt mig är lamm väldigt söta men mammas reaktion när jag påpekade hur söta lammen är var något i stil med "Ja men nu blev jag sugen på kött..."!

I Launceston spenderade vi natten på ett gammalt bageri:

Tasmanien är känt för sina viner och ostar och utanför Launceston finns vindistriktet Tamar Valley. Vi spenderade en dag där och körde runt till 5-6 olika vingårdar och provsmakade massor med goda viner:

Spotta ut javisst, eller... Efter att ha svalt en del vin i smyg tyckte jag att det var dags för mamma att börja träna på att köra på vänstersidan :)

Nästa destination på vår resa var Cradle Mountain, ett nattureservat och Tasmaniens största berg, som vi skulle upp och göra en dagsvandring på. Innan vi nådde ända dit hittade vi det här fantastiska stället där vi fortsätte smakresan med ostprovning:

Cradle Mountain var definitivt den stora höjdpunkten och vi vandrade i 7 timmar:

Bakom oss på bilden nedan syns Cradle Mountain. På vandringsstationen i Cradle Mountain träffade vi på en dam som tittade lite snett på oss när vi köpte vår karta och sa att vi skulle upp till toppen. "Screw her" tänkte vi och efter ett par timmars vandring/klättring stod vi på toppen!

Upp och ner och nu började benen kännas aningen slitna, välförtjänt vilopaus!

Trötta och slitna hoppade vi in i bilen och körde ner längs östkusten och stannade bara för att sova innan vi fortsatte vår roadtrip ner till Hobart:

Varken mamma eller jag hade planerat särskilt mycket inför resan utan tanken var att vi skulle ta allt som det kom och göra det som föll oss in. En plan som vi dock hade var att besöka ett ölbryggeri i Hobart men vår begränsade planering resulterade i att vi kom för sent och de hade stängt för dagen. Istället hamnade vi på Penitentiary Chapel och fick en lektion i historia. Penitentiary Chapel var ett fängelse dit England skickade sina fångar från början av 1830-talet och användes som domstol/kyrka ända fram till 1960-talet:

På måndagen flög vi tillbaka till Sydney och jag åkte raka vägen till jobbet medan mamma stannade inne i stan och shoppade. Den sista veckan försökte jag tajma mina jobbtider med allt vi ville göra ihop. En dag åkte vi med Sarah till Cronulla igen för att sola, bada och shoppa innan jag skulle jobba och förra onsdagen åkte vi in till Sydney på eftermiddagen för att gå ut och äta och gå på musikalen "South Pacific" i Operahuset:

Två veckor gick snabbt i fredags var det dags för mamma att åka hem igen, tråkigt men jag är glad att vi hann få två underbara veckor ihop!

Två månader i Sydney och jag hade inte varit ute på Kings Cross ännu, illa! I fredags kväll åkte jag, Lina, Sara och Valentina in till the cross och testade på nattlivet där, galet! En natt på the cross följdes av en utgång i Miranda med kollegorna på lördagskvällen:

Mycket semester och jobb = inget pluggande på länge! Äntligen en hel söndag att ta tag i studierna som jag så flitigt trängt undan. Det var i alla fall tanken men när Sara, som var uppe när jag kom hem på natten, frågade om jag ville med in till stan på morgonen tog vanan att förneka plugget överhanden: "Javisst vill jag det!" Sagt och gjort, det blev en skön söndag med shopping och ett besök hos Anna och Emelie (som också gör praktik här fast på andra organisationer inne i stan). Vi hann med en fika på Starbucks innan jag åkte hem och tog tillvara på tiden genom att skypa hem till Sverige.

När det gäller praktiken så trivs jag som fisken i vattnet nu. Jag har börjat hålla lektioner i konflikthantering, deltagit i kuratorns möten med ungdomarna och har en aktiv roll i möten med föräldrar och ungdomar. Jag, min handledare Kate, och teamet hade ett halvtidssamtal förra veckan där vi diskuterade hur de och jag tycker att praktiken går. Lite obekvämt att bli bedömd av sex personer samtidigt! Själv tycker jag fortfarande att det är ovant att arbeta med ungdomar i låga tonåren men teamet uttryckte att jag fått bra kontakt med dem, att den första halvan av praktiken har varit utvecklande och att de nu ser mig som en tillgång. Puhh... även om jag trivs nu så känns min roll ibland lite överflödig fortfarande. Förra veckan gjorde jag och Kasha, kuratorn, en planering för terminens lektioner i konflikthantering som efter en första brainstormning såg ut så här:

Det känns konstigt att redan ha varit här halva tiden. Delade känslor, Ibland ser jag fram emot att åka hem och träffa alla men samtidigt vill jag inte ge upp livet här. Om det inte vore för kära vänner och familj så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att stanna kvar här!

Det här var ännu ett långt inlägg! Nästa inlägg kommer förhoppningsvis lite snabbare (förmodligen roligare att skriva inlägg än att pugga) :)

Till er som är hemma i Sverige: jag tänker på er och saknar er massor!

Puss och kram!

Nu är jag hemma i Engadine igen efter över två veckor på resande fot. Äventyret började med att jag och Valentina satte av mot Carins kl 03.15 en lördag för ca två veckor sen. Tre timmars flygresa senare var vi på plats i en betydligt varmare del av landet. Den första dagen var planlös och möjligheterna låg för våra fötter, trodde vi... Det vi helst ville var att ta oss ca tio mil uppåt i landet till Daintree rainforest och Daintree river där krokodilerna härjar fritt. Det visade sig att vi kom fram alldeles för sent för att följa med på någon dagstur. Försenade och hungriga som vi var började vi bli riktigt frustrerade och en aning irriterade på livet i allmänhet eftersom vi inte visste vad vi skulle ta oss till med dagen. Istället för att äta och vila upp oss (vilket vore det mest logiska att göra med tanke på vårt tillstånd) trevade vi in på första bästa turist byrå i hopp om en lösning på våra problem. Ut kom vi med nycklarna till kära Bettan som blev vår för dagen och problemen var lösta:

Vi hade fått lite tips om vad det fanns att se på vägen (utöver den fantastiska utsikten längs med kustvägen) och vi körde till Mossman Gorge centre för att vandra lite i regnskogen. För att hinna med den sista båten ut på Raintree river hade vi dock en tid att passa och efter att ha gjort ett flertal stopp längs med vägen insåg vi att tiden började bli knapp. Vi hade hört att det fanns naturliga pooler 2,5 km in i skogen som vi såklart ville till. På plats fick vi reda på att det gick att köra närmare men att vägen enbart var avsedd för buss shuttles. §6 för bussen, "Screw that! Vi har 40 min på oss, vi hinner springa dit, bada och springa tillbaka!". Så vi började jogga, halvvägs framme insåg vi att vi kanske hade varit lite väl tidsoptimistiska - så vi sprang lite snabbare, kom fram (och ja det var väldigt vackert!), tog ett dopp och sprang ännu snabbare tillbaka till bilen. Flämtande och blöta av svett förbannade vi oss själva för att den ena inte vett nog att stoppa den andras orealistiska planer!

Snabbdoppet i polen:  

Ett av stoppen längs vägen:  

Vi må vara tidsoptimister men vad visade klockan om inte exakt 15.45 (vilken var den tid damen i luren sagt till oss att passa om vi inte ville missa båten) när vi klev in på kontoret! Dagen som kunde ha slutat i katastrof visade sig bli en av de bästa. Vi fick se krokodilerna, en massa annat som vi inte hade väntat oss och efter ett stopp på Liquerland på vägen tillbaka var vi snart redo att ta reda på vad Carins nattliv hade att erbjuda. I säng vid 03.00 och upp igen kl 06.00 för den andra dagen stod en båttur ut till Stora Barriärrevet på schemat. Det blev en slapp dag som mestadels bestod av snorkling och solande på däcket. Det passade oss som handen i handsken denna varma och soliga söndag. På kvällen kom vi tillbaka till vårt hostel och snubblade mer eller mindre halvsovandes upp i våra våningssängar. Efter 60 timmar med totalt 5 timmars sömn fanns det inget i hela världen som lockade mer än en säng där man kunde låta sömnen göra sitt jobb.

På krokodilspaning i den här båten:  

Utekväll i Cairns:  

Lunch ute på Stora Barriärrevet:  

Upp igen kl 06.00 för idag var det dags att ta bussen söderut till Arlie Beach och Whitsundays. Efter 12 timmars stillasittande i bussen var vi aningens rastlösa och kvällen resulterade i ännu en utgång. Arlie Beach är fullsmockat med backpackers och vi hade nöjet att träffa ett gäng lite smått galna Nya Zeeländare som bjöd oss på en rolig kväll.

Återigen gick larmet på mobilen kl 06.00 och slitna som få (kanske börjar åldern ta ut sin rätt...?) pallrade vi oss upp. Efter en laddning Ipren, åksjuketabletter och kaffe kändes dagen plötsligt inte lika omöjlig längre och vi kunde bege oss mot segelbåten "Camira" som skulle ta oss ut till Whitsundays, som en otroligt vacker ögrupp strax utanför Arlie Beach. Dagen bjöd på segling, solsken, snorkling och ren och skär njutning.      

Vi blev avsläppta på ön Long Island där vi hade planerat att stanna i ett par dagar. Vi fördrev tiden med att sola, bada, spela tennis och vandra bland lianerna i skogen. Billigt och bra att kunna bo på ett hostel tillhörande en fin resort med pool och bar, framförallt eftersom det fanns kök och diverse utrustning för att kunna laga sin egen mat i vår avdelning. Studenter som vi är så hade vi begränsade resurser att röra oss med och detta hade varit en alldeles förträfflig lösning om vi bara hade vetat om det, vilket vi såklart inte gjorde. Köpa middag på hotellet varje kväll? Knappast med vår budget och eftersom handlingsmöjligheterna på en ö, med endast en resort, är tämligen begränsade så fick vi förlita oss på frukostbuffén och lite halvt ärligt förskaffade vindruvor! Pengarna la vi på viktigare saker som goon (billigt australiensiskt vin på box) på stranden!          

Efter den tredje dagens enorma frukost var det dags att checka ut och njuta av en sista dag med sol och bad på Long Island. Vilket vi hade gjort om det inte hade varit för det faktum att det stormade så pass att vi riskerade att bli fast på ön ytterligare ett par dagar. Valentina hade ett flyg att passa dagen därpå och jag skulle hoppa på bussen ner till Hervey Bay samma dag så det slutade med att vi tog det säkra före det osäkra och hängde i hamnen i hopp om att någon av båtarna skulle kunna lägga till och plocka upp oss. Vi kom med nöd och näppe med den första båten och var tillbaka till Arlie Beach betydligt tidigare än väntat. Vad vi skulle göra visste vi inte riktigt.

Det finns ett kännetecken för backpackers utöver den enorma ryggsäcken - handduken! Den ständiga följeslagaren som används i duschen, på stranden, som huvudkudde, som täcke, som vindskydd - you name it! När handduken lämnar en fet yta på kroppen och luktar som en alltför väl använd gammal gympasko så vet man att man är en äkta backpacker. Men, eftersom jag inte är en äkta backpacker utan bara hade två veckors semester så kunde jag denna planlösa dag njuta av att tvätta och börja om med en ren handduk!

Den här kvällen skiljdes Valentina och jag åt och jag fortsatte min resa söderut med en 12 timmars nattbuss till Hervey Bay och Fraser Island. Väl framme på morgonen väntade båten ut till Fraser Island, världens största sandö. Sand sand sand - överallt! För att ta sig fram här krävs det 4WD. Eftersom jag bokade hela min resa genom ett par snabba klick två dagar innan avresan så hade jag inte den blekaste aning om vad vi skulle göra här. Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om att resa på egen hand och satte upp min egen regel som löd "säg aldrig nej" vilket resulterade i långa dagar med sightseeing på otroligt fina platser och sena nätter med nyfunna vänner. På dagarna åkte vi till många olika fina platser och hade sett ännu fler om det inte vore för det oändliga antal bilar satt fast i sanden och blockerade vägen. Vi spenderade en hel del tid med att putta bilar och byta däck på en buss. Det låter kanske tråkigt men det ledde till att vi alla agerade som ett team och hade fantastiskt roligt under tiden. Utöver att knuffa på bilar spanade vi bl.a på valar, hajar och dingos också varvat med lite sol, bad och natur.

Dingo:

Aktiv semester:

En krock med bussen:

Vissa av oss tröttnade på att byta däck och vilade lite på den sandstrand som vägen utgjorde:

Ett par andra stopp på Fraser:

Plötsligt när vi var på väg till en flod för att bada så började min fot svullna upp och bli öm. Undra vad det beror på tänkte jag men funderade inte mer på det utan trodde väl att jag hade råkat slå till den nånstans på vägen. Efter två dagar hade den fortfarande inte slutat svullna och såg ut så här:

Jag tänkte att det kanske var dags att kolla upp det lite. Eftersom jag inte orkade ta mig till sjukhuset så bestämde jag mig för att rådfråga på ett apotek. Kvinnan där tittade på min fot och sa "Det ser ju inte ut som att det är något gift på väg upp mot benet iaf så du ska nog bli bra, antagligen ett spindelbett av något slag". Inget allvarligt alltså, bara ett "vanligt" spindelbett!

Efter tre dagar på Fraser Island begav jag mig ytterligare 12 timmar med buss söderut till Byron Bay. Efter en tidig kväll började jag på morgonen efter för första gången känna mig lite sällskapssjuk. Så sällskapssjuk att jag började prata med mig själv, illa! Fördelen med att resa ensam är att man bli betydligt mer öppen för att träffa människor och på stranden stötte jag ihop med en kille från York som hade ungefär samma planer som jag, inga alls alltså! Det ledde till en dagsvandring längs med stranden och upp på ett närliggande berg. En del av de människor jag träffat på Fraser Island kom dessutom ner till Byron samma dag och vi fick en trevlig kväll ihop!

Nästa dag satte jag mig på bussen igen och åkte till ett Surf Camp. Dags att lära sig surfa alltså, ett måste när man är i land som Australien! Två dagar och sex timmars surfande senare hade jag blivit biten och tycker nu att surfing är fantastiskt roligt! Framförallt när man kan göra det ihop med ett härligt gäng medsurfare!

Trött och mer sliten än vad jag var när jag åkte kom jag hem till Engadine i fredags kväll, bara för att slänga in alla kläder i tvättmaskinen och packa om. I lördags morse kom Vamsi och hämtade upp mig, Anna och Emelie och vi åkte till Jervis Bay för att campa. Väl tillbaka idag känner jag mig mer utvilad än på länge efter en helg på stranden med sol, bad, campfires och BBQs.

På campingen studsade det runt lite kängurus:

Det där var den långa utläggning för vad jag har gjort de senaste två veckorna! Imorgon är det dags att börja jobba igen och veckan startar med en dags personalutbildning. Nästa veckas stora höjdpunkt är såklart när mamma kommer på besök på torsdag!

Inledningsvis vill jag säga att om någon någonsin föreslår till er att det är en jättebra idé att waxa bikinilinjen och benen innan en solsemester, lyssna inte! Mina kära kollegor tyckte att det var ett måste men jag, som ändå anser att jag har en ganska hög smärttröskel, avråder bestämt alla (som inte är masochister) från att betala för sådant självplågeri! 

Om ca sex timmar flyger jag och Valentina till Cairns för att utforska Australiens välkända östkust. Jag kommer resa med buss längst med hela kusten tillbaka till Sydney under två veckor. Den sista veckan kommer jag att roa mig själv längs med vägarna eftersom Valentina ska flyga hem och möta Damir (hennes pojkvän) som kommer på besök från Singapore. Som vanligt är vi ute i sista sekunden och håller febrilt på att packa ner det sista innan taxin kommer för att hämtar oss. Det här är en bild som fångar våra personligheter i ett nötskal när det gäller planering (den har varit med oss ända sen taxiresan på väg till flygplatsen i Dubai, när vi fick kasta in allt vi hade löst i taxin och stuva ner det i våra väskor på vägen dit för at hinna med flyget till Singapore):

Ändå sitter jag här och skriver när jag egentligen borde se till att packa det sista och få lite sömn innan taxin kommer vid 03.15 Men det är lätt att bli distraherad när man gör tråkiga saker som att packa och eftersom det antagligen inte blir några uppdateringar här på två veckor så kommer det en snabb tillbakablick från de senaste två veckorna nu...

Förra helgen åkte jag och Valentina till Katoomba i Blue Mountains på vår sedan länge planerade klätterkurs. Det var definitivt den roligaste helgen på länge och jag har fått mersmak. Vi blev ett härligt gäng med mestadels sydneybor och efter en hel dag fullspäckad med klättring och åter klättring tog vi alla, som bodde kvar i Katoomba över natten, de obligatoriska ölen på en av de gemytliga pubarna. Otroligt trevligt, fast ärligt talat så hade klättringen tagit all min energi och jag ville helst dyka ner i min bunkbed på hostelet så fort som möjligt.

Efter att ha avslutat kvällen och kastat mig i säng redan vid 22 så var det bara att ge sig ut vid 7.30 igen. På söndagen fick vi prova på lite mer avancerade klättring med belöningen av en underbar utsikt om man tog sig upp till toppen!

Efter två dagars intensivt klättrande kom vi hem totalt slutkörda och såg ut ungefär så här (varning för känsliga läsare):

Eftersom det är så fantastiskt roligt att klättra så bestämde Vamsi och jag oss för att åka in till ett av gymmen i stan. Inte lika fascinerande som att klättra ute i naturen men väl så roligt ändå. Dessutom passade jag på att följa med honom in till Sydney centre där en taco/jazzkväll väntade med ett gäng av hans vänner.

Lyckligtvis kan jag själv bestämma mina arbetstider och för att få ut så mycket som möjligt av min vistelse här så försöker jag klämma in kvällar inne i stan lite titt som tätt. Veckan innan passade jag, Sara och Vamsi på att åka in till Jurassic lounge på Australian Museum som för en kväll förvandlades till museum/stand-up/bar/silent disco och burlesque show allt i ett. För er som inte vet vad silent disco är så kan jag säga att det var ett av det märkligaste discon jag har varit på, alla får ett varsitt par hörlurar och dansar till musik i ett tyst rum :)

Det händer mycket i veckorna och ändå känns det som att det är svårt att hinna med allt man vill. Praktiken har flutit på bra. Äntligen känner jag att jag har hittat min plats här, lärt känna killarna och personalen och börjar få lite mer ansvar. Personalen i mitt team är bra på så vis att de kastar på mig uppgifter som jag till en början är lite obekväm med. Igår kväll hade vi så kallad "family night" och killarnas familjer bjöds på middag och fick titta på bilder från terminen som gått. Det skulle också delas ut awards till de killar som gjort bäst ifrån sig i olika sammanhang. Mitt under kvällen säger Val till mig att hålla ett tal och presentera den award som skulle gå till den elev som gjort bäst ifrån sig på Drug Ed lektionerna, eftersom jag varit med en del där och Kasha var sjuk. "Oh shit" var min första tanke och plötsligt kände jag mig som en högstadieelev som skulle göra sin första muntliga presentation någonsin. Men det gick bra och killen fick sin award utan att jag behövde skämmas ögonen ur mig. 

Arbetet här är psykiskt påfrestande och efter varje pass är jag helt slut. De senaste veckorna har jag börjat jobba lite mer kvällstid och har fått se en helt annan sida av organisationen. Ett kvällspass börjar vid 15, oftast åker vi på någon aktivitet, lagar mat och bara umgås (eller snarare försöker se till att det inte blir bråk). Mycket av arbetet går ut på att sätta gränser och vara konsekvent. Sarah, som är en av boendeassistenterna, är bra på att tvinga på mig lite mer utmanade uppgifter och ett par gånger har jag fått sköta de "allvarliga" samtalen med killar som gått över gränsen. Samtalen går ut på att kartlägga vad som har hänt, varför beteendet inte är okej och hitta strategier för att hantera liknande situationer i framtiden.

En av aktiviteterna som stod på schemat under veckan var roller skating (här med Sarah och Felice):

Jag tar alla chanser jag får till en kopp riktigt kaffe (och blir överlycklig varje gång)!

Häromdagen var jag ute och fotade lite på området, så här ser skolan och boendet ut :)

Igår hördes ett högljutt skrik inne i klassrummet när Mel, en av lärarna, fick en White Tail på sig. Om ni har läst tidigare inlägg så vet ni att det är en av Australiens farligaste spindlar. Som tur var bet den henne inte och jag var bara tvungen att få den på bild:

Sist men inte minst kommer en bild som en kollega skickade till mig. Jag lägger upp bara för att jag tycker att den är så fantastisk rolig! 

Vips så blev klockan tio i ett och taxin kommer om knappt 2,5 timmar. Dags att sova lite!

Natti natt 

Ni som känner mig väl vet att jag hade lite av ett mentalt breakdown ett tag innan jag åkte hit. För er som inte vet så kan jag berätta att det bottnade i att jag hade en skräck (kanske lite resfeber?) för att jag skulle komma till en punkt där jag skulle känna mig totalt ensam! Så här i efterhand kan jag konstatera att det var helt onödigt. Jag googlade så klart runt en hel del innan jag åkte och läste flera bloggar där australiensare beskrevs som ett öppet folk med en härlig "mate" attityd. Jo visst som om det skulle vara så stor skillnad mot något annat lands befolkning, tänkte jag ganska skeptiskt. Men så fel jag hade för efter bara drygt två veckor så har jag träffat många härliga människor och tiden räcker inte till för att klämma in allt jag vill göra på dygnets 24 timmar. Samtidigt som jag tycker att det är riktigt roligt här så finns det dock många fina människor hemma i Sverige som jag saknar mycket!

Igår åkte jag, Valentina, Sara och Lina in till Sydney och couchsurfings "Monthly drinks", en gigantisk fest som alla medlemmar bjuds in till. Ett perfekt ställe att träffa trevliga människor och nätverka på. Jag och Valentina hade turen att träffa på Sam, en klätterfantast som inte hade något emot att köra till Blue Mountains (dit vi ska på klätterkurs nästa helg) om han bara fick lite sällskap på vägen, perfekt! Efter ett par timmars minglande tyckte Norman, som vi träffade på bush walken förra helgen, att det var dags att visa oss stans bästa ställe för lite "nattamat". Glad som barnet i godislandet dansade han fram längs med Sydneys gator och tog oss till den japanska restaurangen med pannkakstorn: 

Det blev en lyckad kväll, det enda tråkiga och den stora nackdelen med att bo i Engadine, är den 50 min långa tågresan hem alldeles för sent på natten! 

Trots en sen kväll pallrade jag, Valentina och Sara oss upp hyfsat tidigt idag. Vi hade bestämt med Vamsi, som organiserade förra veckans busch walk, att vi skulle träffas kl 11 på Waterfall station för en ny dagstur i bushen. 32 grader varmt och stekande sol var vad Australien bjöd oss på idag och vi gick ungefär 12 km i ett lugnt tempo. Vandringsleden hade en hel del fina spots att bjuda på, här kommer en del av dem:

Innan den sista klättringen upp till bilen stannade vi till här och passade på att svalka av oss ett tag i det iskalla vattnet (tillsammans med humrar, ålar och allt annat som kan tänkas finnas där i...):

Bush walken idag var härlig och hjälpte mig att ignorera det påträngande faktum att jag inte har öppnat en enda bok eller ens tänkt tanken på att plugga sen jag kom hit. Tyvärr (eller kanske tur) så har verkligheten kommit ikapp och denna lördagsem/kväll har jag spenderat på att läsa bl.a artikeln "Constructing Moral Responses to Risk: A Framework for Hopeful Social Work Practice" á la flum flum delux! På måndag är det dags för skype-seminarie tillsammans med våra klasskompisar hemma i Sverige och den välkända "snart-är-det-deadline" motivationen har kickat in!

Som jag har berättat tidigare så var det dags för denna terminens Camp för barnen på praktiken under veckan som gick. Vi åkte till en stuga i Bundeena, en liten kustby som ligger i Royal National Park ca 30 min från Engadine. Min första tanke när vi gav oss iväg var "Ok, det är bara fyra dygn tillsammans med fyra tonårskillar (varav en under morgonen redan lyckats fyra av en spark ca fem centimeter från mitt ansikte) och fem personal som jag knappt känner, ingen anledning till oro!". Väl på plats fick jag veta att brandkåren dagen innan hade varit där för att ta bort en två meter lång orm som hade ringlat sig in i ett av skjulen på trädgården, "no panic!!".

Kan förresten passa på att tillägga att den här bilden sitter på kylskåpet i klassrummet:

Uppskrämd av alla historier man hört om hur farligt det är i Australien så var jag självklart tvungen att fråga Mel om dessa spindlar är vanliga här. Svaret blev "Åh white tail spiders har jag varje dag i badrummet, de är vanliga." (för er som inte kollade in bilden så noga så kan jag tillägga att de finns med under kategorien "deadly-dangeorus"). Kasha, en kollega, hade blivit biten av en, hon lever än idag men blev väldigt sjuk och fick uppsöka akuten sa hon. Vi har för övrigt haft en "Huntsman" på besök hemma hos oss i lägenheten. Australiensarna överlag är dock ganska avslappnade med det hela. Vi lekte Capture the Flag barfota på ett fält en kväll i mörkret, när jag sedan frågade vilka ormar som är giftiga och var man hittar dem så fick jag veta att det är på just sådana fält de brukar hålla till... När jag först kom hit var jag rädd för att ens ta ett steg utanför stigen (som gärna skulle vara asfalterad) men efter att ha umgåtts en del med locals här så har jag insett att det kanske var att ta det ett steg för långt. 

Dagarna på campet var intensiva och jag var totalt utmattad varje kväll men det var värt varenda sekund! Tiden gav mig möjlighet att hitta personlighet bakom killarnas stökiga beteende och personalen hann jag lära känna ganska väl. Vi gjorde en hel del roliga saker som tre timmar mtb tur, fiskat, badat och spelat UNO. Den första dagen fick vi en guidad tur längds med stranden som handlade om aboriginernas levnadssätt och kultur som var väldigt intressant och lärorik:

Den här bilden föreställer en känguru och ristades in i stenen för att människor som kom skulle veta vilka djur som fanns i närheten. Det fanns många andra bilder som föreställde olika saker, en del visade vad man skulle akta sig för i havet och en del den mat som var lättast att hitta.

En annan dag cyklade vi waterbikes. På bilderna är mina kollegor Kasha, Mel och Felice (av sekretesskäl lägger jag inte upp några bilder på killarna):

Innan jag tog tag i högen av artiklar som måste läsas igenom inför seminariet på måndag gick jag och Valentina en sväng till jobbet för att kolla in gymmet där. Gymmet består av några simpla men fullt funktionsdugliga maskiner och lösa vikter som de satt in i kyrkan mitt på skolgården!

Oj, vad snabbt tiden försvann ser jag nu. Det är dags för mig att beta av ett par sidor flum till innan jag ska sova!

Kram kram

Wooosh och över vecka i Sydney är redan förbi, hur gick det här till? För bara ett par dagar sen fanns det en viss frustration i luften hos mig, Valentina, Sara och Lina: Är det här allt vi kommer få göra på praktiken, vara extralärare till stökiga ungar, i en ganska dyster förort till Sydney? 

De första dagarna på praktiken gick långsamt och jag hittade inte riktigt min plats. Allt jag kunde göra var att agera lärarassistent under lektionerna och försöka suga ut så mycket information jag kunde från mina kollegor. Det var längesen jag gick och la mig med känslan av att inte vilja gå till jobbet dagen efter, men den känslan infann sig under en del kvällar förra veckan. Efter alla nya intryck under dagarna fanns det inte mycket energi kvar på kvällarna men jag och Valentina fortsatte att prova ett par olika gym och körde slut på den sista energi vi hade kvar. Vi testade bl.a crossfit på Sydney Survivors vilket var toppen!

Dagarna gick, jag började så smått lära känna killarna och började inse att praktiken kan bli ganska bra ändå. I torsdags åkte två personal, jag och killarna ut och fiskade och i fredags tog vi tvåtimmars mountainbiketur i bushen vilket gjorde hela situationen mycket ljusare. Nästa vecka väntar ett fyra dagar långt camp i ett naturreservat i närheten så jag hoppas att jag kan fortsätta lära känna både personal och killarna bättre då. På agendan står bl.a gudiad aboriginal tour, mountainbike, vandring, BBQ och en hel del annat. Imorgon kommer dessutom min avdelnings psykolog tillbaka från sin semester vilket jag hoppas öppnar en del dörrar i mitt sökande efter rollen som socionom snarare än lärare. Allt som allt har det varit en ganska tuff vecka med en hel del frågetecken gällande praktiken. Därför bestämde jag, Sara, Lina och Valentina oss för att vi var tvunga att göra helgen till något roligt...

Och roligt blev det! Vi bestämde oss för att prova på det lokala nattlivet och tog tåget till den närmaste kustförorten Cronulla (som en kollega till mig hade rekomenderat om man inte vill åka hela vägen in till Sydney). Vi hamnade visserligen på en klubb där genomsnittsåldern var lite lägre än vad man hade kunnat önska, men vad gör väl det. Alla vi träffade på var supertrevliga och vi kunde passa på att dansa av oss veckans bekymmer. I affären hittade vi förövrigt "traditionell svensk cider" som ingen av oss någonsin tidigare har sett hemma i Sverige:

I lördags åkte vi in till Sydney och kunde suga i oss av den fantastiska atsmosfär som finns i denna stad. Solen sken, det var 25 grader varmt och jag fick njuta av en riktig kopp kaffe (till skillnad från pulverkaffet som jag vanligtvis tvingas dricka!):

Couchsurfing är en fantastisk hemsida om man vill träffa nya människor och göra roliga aktiviteter. Vamsi, en kille som bor här i Sydney, la ut en förfrågan om någon ville följa med ut på en bushwalk i av nationalparkerna norr om Sydney. Självklart tänkte jag! Alla som ville följa med samlades på tåget på väg till Cowan, en efter en droppade en samling på totalt elva personer med nästan lika många olika nationaliteter in på tåget. Väl framme i Cowan gav vi oss in på en ganska hård vandring på ca 13 km med slutdestination Hawkesbury River Station. Dagens upplevelse var precis det jag var ute efter när jag bestämde mig för att spendera fyra månader i Sydney, ett härligt gäng nya människor och en fantastisk natur. Känslan av att vara fast i en dyster förort med en tveksam praktikplats och frustrationen som följde därpå är som bortflugen.

Det var varmt och vi blev svettiga, i slutet av vanringen passade vi på att bada lite:

Här är hela gänget i samlad trupp:  

Framme! Precis lagom till solnedgången :)

Nya människor skapar nya möjligheter. Allt jag behövde säga var "jag älskar att dansa salsa och klättra" och vips hade planer på det redan börjat smidas. Nästa helg är aktiviteter som Couchsurfing monthly drinks och en ny buschwalk redan inplanderade tack vare de härliga människor jag mött idag. 

Nu ska jag bädda ner mig och sova för natten.

Ha det bra!

Puss och kram

Arbete med tonårskillar med varierande sociala problem (typ hemlöshet, drogmissbruk och våldsamma hemmiljöer) är en tuff men fantastisk rolig utmaning. Den första dagen är avklarad och jag har insett att det gäller att ha lite skinn på näsan om jag ska komma helskinnad ur de närmsta 16 veckorna! Samtidigt som det är ett ganska tufft klimat så måste jag säga att dagen har varit bra och jag ser redan fram emot at bli mer varm i kläderna för att kunna hitta mitt eget sätt arbeta på.

Praktikplatsen är ett boende kombinerat med skola där ungdomarna bor i på organisationen under veckorna men åker hem på helgerna. På plats arbetar socialarbetare, lärare, psykolog och boendeassistenter. Efter ett möte med psykologen har jag stora förhoppningar om att kunna få vara med att påverka och ev. leda endel "social skills" sessioner och terapisamtal lite längre fram under praktiken. Så spännande!! Jag fick också veta att min avdelning ska åka på camp i ett naturreservat nästa vecka, vilket innebär att jag kommer att vara ute i bushen måndag till torsdag (inga blogginlägg under den tiden alltså).

Utöver praktiken så har det inte hänt så mycket mer här borta mer än att vi i The Gilroy Unit (som vår lägenhet kallas) har infört gemensamma myssöndagar med matlagning och filmtittande: 

Vi var alla ganska trötta igår så det blev en lat söndag, men vi tog oss i alla fall ut på en promenad för att scanna av området i närheten. Det här en en del av Sara, Valentinas och min dagliga morgonpromenad på ungefär en halvtimme:

Sen måste jag bara slänga in en bild på Australiens "skator":

Nu ska jag och Valentina ta oss bort till gymmet en runda! Ha det så bra!

Puss och kram

Sydney Sydney Sydney! Efter en 8 timmars flygresa i Singapores motsvarighet till Ryanair är vi äntligen här! På flygplatsen stod vår blivande manager Craig och välkomnade oss, en trevlig och pratglad äldre man. Men för er som inte vet så har australiensare en väldigt lustig accent på sin engelska och jag funderade ett bra tag på om det var uppenbart i mitt ansikte att det första jag gjorde när han öppnade munnen var att försöka hålla mig för skratt… Hur som helst, efter två dagar här har jag vant mig vid dialekten och brister inte längre ut i skratt så fort någon pratar.

Efter att ha välkomnat oss till Australien tog Craig med oss på en rundtur i Engadine, en förort till Sydney och vår blivande hemort. Efter ca 10 minuter i bilen kommer vi fram till lägenheten vi ska bo i och rundturen var över, det säger det mesta om storleken på Engadine! I vårt nya hem väntade våra klasskompisar, Sara och Lina, som hade tagit en annan resrutt på vägen hit. Lägenheten är rymlig och helt okej men väldigt spartanskt inredd om man säger så. Svenskar som vi är så tog vi tåget till IKEA för att göra oss lite mer hemmastadda:

Nya lakan, en plastväxt, en lampa, en filt och ett par ljus senare ser mitt rum på ca 9 m2 ut så här:

Ni får en titt in i köket också. Här sitter Sara och myser framför datorn:

Idag stod det inte mycket på att agendan så jag och Valentina tyckte att det var dags att kolla in Engadines gymutbud. Engadine har fem olika gym och vi bestämde oss för att prova det australiensiska 24/7 som var helt ok (men inte mer!). Nästa gång blir det Sydney Survivors som kör pass i military training anda!

Eftersom jag har tröttnat på mitt röda på passade jag på att gå in en av salongerna mitt i stan i ett försök att återskapa min blonda hårfärg igen. Tre timmar och en ljusare hårfärg senare bestämde Sara, Lina, Valentina och jag oss för att åka in till Sydney. Jag vet inte vad vi egentligen hade förväntat oss men efter en vecka i Dubai och Singapore, där allt har öppet långt in på natten, tänkte vi inte på att allt skulle vara stängt när vi kom dit kl 18 en lördag. Snuvade på vår shoppingrunda (det var visst lite kallare än vi hade tänkt oss här så vi behövde varmare kläder) så strosade vi runt och spanade i Harbour Bridge och Operahuset istället: 

På vägen såg vi av en slump ett tält med "MasterChef" loggan på, coolt tyckte vi och gick in. Det visade sig vara ett event med en MasterChef-restaurang där flera av delatagarna jobbade och de serverade menyer från programmet. Eftersom vi varken hade bokat bord eller hade tillräckligt stor plånbok för att äta där så höll vi tillgodo med drinkar: 

Det var allt för denna lördagkväll. Imorgon väntar ännu en planlös dag som förhoppningsvis ska fyllas med roliga saker innan allvaret och praktiken börjar kl 8.30 på måndag.

Ha en bra dag!

Kramar från Sydney

Hej hopp värmechock!

Tydligen är det extremt varmt i Dubai för när vi klev ur planet vid midnatt stod mätaren på 40 grader! Och det blev inte svalare under våra dagar där, snarare tvärtom... men vilken tur då att man knappt behöver vistas utomhus för att turista i Dubai eftersom de i stort sätt har byggt ihop metron med de flesta coola attraktioner som finns att se!

Till er där hemma vill jag säga: Kul att ni tittar in här och jag saknar er redan! Tiden går galet fort här och tre dagar i Dubai försvann som en blinkning. Mitt kära resesällskap, Valentina, och jag visade oss vara intresserade av ungefär samma saker, d.v.s vi vill se allt och det bäst med en spontan "det löser sig" mentalitet. Den inställningen resulterade förstås också i att vi fick extremt bråttom till flygplatsen när vi skulle vidare till Singapore eftersom vi "bara var tvungna" att bada i hotellets takpool en sista gång, två och en halv timmar innan flyget skulle lyfta. Tveksamt om det var en bra idé, men ändå... det löste ju sig så nu sitter jag trots allt här i min bunk bed på vårt hostel i Singapores mindre kända kvarter och skriver.

Dubai är helt galet, allt är överdrivet och storskaligt! Bland de givna besöken fanns bl.a världens största galleria "Dubai Mall" och byggnaden "Burj Khalifa", som med sina 828 m och nästan 200 våningar är världens högsta:

Självklart var "Mall of Emirates", gallerian som står för den lite smått galna idén att bygga en skidanläggning inomhus, ett måste. Men lite besviken måste jag säga att jag är, för när vi efter en dags intensivt flängande väl om hit så var jag så trött att bara tanken på att starta projekt "stå-i-evighetslång-kö-och-prova-ut-all-utrustning-för-att-så-småningom-kanske(om jag inte krockar med resten av Dubais turister)-ta-sig-ner-för-backen" kändes oövervinnerligt. Jag fick nöja mig med att titta på:

Burj Al Arab i Dubai sägs vara världens lyxigaste hotell och det enda med sju stjärnor (enligt vissa källor iaf) så det ville vi förstås se. De minsta sviterna ska tydligen vara 169 kvadratmeter stora och den största 780 men vi fick bara se utsidan. Eftersom vi har tagit över 1000 bilder med kameran och inte orkar gå igenom dem just nu lägger jag bara upp lite bilder som är tagna med mobilen. Bilderna på Burj Al Arab ligger på kameran så de kommer senare!

På vägen från "Atlantis", ett badpalats som ligger på en av Dubais konstgjorda öar träffade vi på Hussein. Hussein är taxichauffören som senare kom att bli vår guide och vän när han tog med oss på en heldag i Abu Dhabi. Han delade givmilt med sig av sin livshistoria och vi fick en rejäl dos religion och kultur. Själv kom han från Afghanistan och hade åkt till Dubai för att kunna försörja sin familj som lever i Afghanistan och Pakistan. Kort och gott en fin man med ett gott hjärta! Han visade oss bl.a den största moskén i världen. För att komma in där fick Valentina och jag så snällt ta på oss en lite mer täckande klädsel:

För er som tagit er så här långt och fortfarande orkar läsa vidare så kommer en kort rapport från Singapore. Vi kom hit igår eftermiddag och det första vi gjorde var att försöka hitta ett lämpligt (läs billigt!) boende vilket resulterade i att jag sitter här och skriver just nu:

Kan ju också passa på att säga att det definitivt var ett nedbyte jämfört med hotellet i Dubai:

Igår kväll mötte vi upp Valentinas pojkvän som pluggar här och en kompis till honom. Vi åkte raka vägen till Marina Bay och hotellet med den kända poolen på taket som vi ville åka upp och spana in. STOP fick vi i dörren för vi uppfyllde tydligen inte klädkoden "smart and casual" vilket var deras villkor för att vi skulle få tillträde till baren på toppen (det och $20). Men vad är väl en bal på slottet, vi försöker imorgon igen och tills dess ska det rotas i ryggsäcken efter outfitten som förhoppningsvis kan klassas som både smart och casual. Istället tog vi en titt runtomkring oss och såg det här:

Det fanns ju faktiskt ingen som kunde stoppa oss från att se hotellet från utsidan så här kommer en bild på det med. Längst uppe på toppen finns den berömda poolen:

Efter fem dagars intensivt turistande passade vi på att vila upp oss lite idag med mojito och powernaps på stranden på ön Sentosa:

Imorgon vet vi inte riktigt vad vi ska hitta på, men det löser sig nog. Kl 02.10 går planet till Sydney!

Det här var allt för denna gång för nu är kl 00.50 här och jag ska passa på att ta igen lite förlorad sömn!

Ha det bra och sov så gott!

Många kramar